Det är inte lätt att med bilder berätta om storheten när det på håll ter sig så litet. Det är bara en liten kulle ute på stora havet, varken mer eller mindre. När man sedan närmar sig ön, denna mytomspunna plats, inser man att det är inte ön som är liten, det är havet som är till synes oändligt.
Jag tänkte att jag skulle berätta om besöket på Blå Jungfrun, ön som sedan århundraden kallats för mystisk. Läser man om ön lite inser man snabbt att det finns oräkneliga historier om dess övernaturlighet och Linné skrev i mitten på 1700-talet att han aldrig någonsin ville återvända till ön, efter bara ett par dagars besök.
Vi tog båten från Oskarshamn på förmiddagen, avgång vid 09:30. Resan ut tog knappt 90 minuter och vädret var helt enkelt underbart. Lite molning och dramatisk himmel men varmt, klar luft och några sekundmeter.
Dock ska man veta att redan vid måttlig vind kan det vara mycket svårt att lägga till vid ön, där finns nämligen ingen brygga, bara stora klippor och stup att angöra. Havet pumpar konstakt och svall från Gotlandsfärga blandat med de naturliga dyningarna gör det till ett litet äventyr bara att kliva iland.
Direkt efter landstigning började vi “klättringen” mot öns högsta punkt. Jag är glad att det var torra klippor för jag är ärligt talat osäker på om det hade varit möjligt annars. Lutningen var extrem på vissa ställen och dessutom hade jag hela ryggsäcken full med kamerautrustning. Utan metallstängerna som man kunde dra sig i hade det aldrig gått att ta sig till toppen från det håll vi anföll.
25 minuter efter att ha lämnat Lervik, viken där båten släppte av oss, nådde vi det som är öns högsta punkt. Utsikten är helt extrem. Man står mitt i Kalmar sund, 86 meter över havet och 130 meter över havsbotten och bara njuter. Vi såg hur långt som helst, men med mina geografiska kunskaper är jag inte riktigt helt säker på vad vi exakt såg så det lämnar jag utanför det här.
Den här ön har en historia lång från det vanliga. Den har alltid ansetts vara mystisk och otillgänglig. Den finns upptagen i skrifter från 1500-talet och redan där beskrivs hur häxorna på Skärtorsdagsnatten samlas på ön för att festa med självaste djävulen. En sägen som sedan håll i sig sedan dess. Ön kallas ju också Blåkulla.
Det finns en speciell plats på ön som kallas för häxornas dansplats, en stor platt yte på berget på sydsidan där ett antel mystiska platta stenar ligger placerade som om någon eller något hade placerat dem där. Det ser helt klart onaturligt ut där de ligger.
Från toppen fortsatte vi vandringen åt syd nerför stundtals riktigt branta stigar som omgavs av stup där man definitivt inte ville ramla ner. Ön har formats av senaste inlandsisen för 5000-6000 år sedan och det märks. Hela ön ser underligt slipad ut, där det endast bryts av av alla sprickor som slingrar sig kors och tvärs över klipporna.
Vi passerade den så kallade Jungfrukammaren, en grotta i berget, videro till den plats som kallas Kyrkan. Det är en ganska djup grotta som sticker rakt in i berget och som man tror har använts som just kyrka av folk som besökt ön genom århundradena.
På öns södra sida finns en labyrint på en klippa. Denna labyrint har funnits där länge, den omnämns av Linné i hans beskrivning av ön från 1741. Dess ursprung är än idag okänt men man tror att det var en förlist sjöman som kom i land och som tidsfördriv byggde labyrinten.
Det sägs att det betyder tur att gå labyrinten. Den ser inte så stor ut men det tar ändå ganska många minuter att gå den (jag var ju tvungen att göra det eftersom det pratas så mycket om den). Det är dock ingen bra idé att avbryta då detta anses bringa stor otur.
Vandringen fortsatte längs med öns västsida där den mest badvänliga sträckan finns. Sandstrand är dock bara att glömma, på Blå Jungfrun är det istället en fantastiskt vacker strand av stenar slipade av årtusenden av sköljande vatten. En helt makalös syn. Vissa stenar ser till och med ut som trä såsom de slipats.
Här går det att bada men man ska veta att ett stort “problem” på ön är att havets dyningar gör vattnet runt ikring helt oberäkneligt, det är till och med förbjudet att bada när stora båtar passerar utanför.
Dessutom är det djupt som tusan, bara några meter ut når det ofta 30-40 vilket gör att vågorna slår in mot hällar och stensamlingar med full kraft. Inte konstigt att ön anses otillgänglig och verkligen svår att landstiga. Fritidsbåtar avråds från att försöka.
Ön har en unik och stor fauna, tydligen. Jag kan inte ett skvatt om sådant och ser mest en massa träd och buskar men ön är berömd för sin mångfald.
Det finns inga däggdjur på ön, det är bortskjutet. För 50-60 år sedan härjade det enormt med harar på ön men kommunen har skjutit bort dem för att skydda öns natur.
Foto (båda bilderna): Ove Ellemark
